Summering av Sebastians ohälsa |
||||||
 |
||||||
| Sebastians hälsa var så där i början. Som liten valp hade han en svår allergi. Pricktest visade överkänslighet mot damm, dammkvalster, flertalet grässorter, pollen och det mesta i matväg. En lyckad hyposensibilisering gjorde dock honom så småningom, tillsammans med ett veterinärfoder, i stort sett besvärsfri från allergierna under resten av sitt liv. Med det blev han också överlag mycket stabil, i hälsa likaväl som i humör. | ||||||
| Senhösten 1999 kändes både han och Hu lite avslagna, lite off. Det var subtilt, och det märktes mer på träningarna än hemma, men det var som om den högsta växeln kärvade lite. Bad jag om något gjorde de vad jag ville, men det var mindre driv i deras egna påhitt. Ingen av dem hade feber. Men eftersom vi sedan flera år levt med ett mycket starkt fästingtryck - normalt var att kamma av 20-30 stycken fästingar per hund per promenad - gick jag och testade båda hundarna. Proven visade på erlichios. | ||||||
| Trots flera behandlingar blev Sebastian bara lite bättre, men aldrig bra. Istället drog han på sig en märklig fällning. På en fläck mitt på pannan blev pälsen fet och underullen ersattes inte. | ||||||
 |
 |
|||||
|
||||||
|
Under en månad försvann sedan även pälsen på ett handflatestort område på ena låret, med hårrötter och allt, utan återväxt. |  |
||||
| Vår husveterinär trodde att det var rävskabb och Sebastian badades upprepade gånger, utan förändring. Han började få feber och blev öm i kroppen. Vi remitterades till sjukhus. Där konstaterade man med biopsi att hårsäckarna förstörts, men veterinärerna saknade förklaring till varför. Talgkörteladenit (SA) kände man inte till när jag frågade. I brist på förslag på vad det annars kunde vara gavs Sebastian, trots min uttryckliga tveksamhet, en spruta ivomec. | ||||||
 |
||||||
| Över dagen rasade hela min älskade lilla hund. Febern steg kraftigt, musklerna styvnade, balanssinnet påverkades och han fick tväront i huvudet. Pupillerna vidgades till maxläge och ändå hade han knappt ledsyn. Från att ha darrat i bakbenen, blev gången ostadig och till sist var han stundtals förlamad i bakdelen. Nuddade man vid nacken skrek han. | ||||||
 |
 |
|||||
| Han, som de flesta Akitor, hade tappert försökt att inte visa sig svag - nu orkade han inte hålla upp en fasad mer. | ||||||
| Vi var överallt. Olika sorters experter försökte hitta svar på vad det var som hände. En ögonspecialist var den första att kunna ge en ledtråd när hon konstaterade att det inte var något fel på Sebastians ögon, men att pupillerna inte svarade på ljus; hjärnan kunde inte se. Däremot, sa hon, skulle han bli blind även på ögonen inom mycket kort om vi inte kunde skydda honom mot ljus. Men vad det än var så satt det i hjärnan. | ||||||
 |
||||||
| Det gjorde det också - det var en autoimmun hjärnhinneinflammation. Som den var utvecklad var chanserna små att Sebastian skulle klara sig och ännu mindre att han skulle överleva utan svåra men. Två veterinärer var dock beredda att satsa på oss och göra ett försök att rädda honom, om vi i gengäld var villiga att lägga ner dygnet-runt-vård och övervakning av honom.. Vi kunde inte säga annat än tack och ja. | ||||||
|
För att försöka rädda hans ögon lyckades jag övertyga honom om att bära svetsglasögon när han inte låg i ett helt mörklagt rum. |  |
||||
|
Två dygn var riktigt, riktigt kritiska. Medicineringen var tung och omständig och skulle fyllas på jämnt, men mest plågsamt var att det smärtstillande som fanns att tillgå gav så lite lindring. Helst ville Sebastian att jag skulle sitta bredvid och hålla en hand kupad över hans ena öga och kind, så då satt vi så, timme efter timme efter timme. |
|||||
 |
||||||
|
Jag var också den enda som fick bära ut och hålla honom för att han skulle kunna kissa, han tvärvägrade om någon annan ville hjälpa till. Till och med när han var så sjuk värnade han om sin värdighet. För min del tror jag att det var avgörande för hans vilja att överleva, att han fick möjlighet att behålla sin självaktning. För mot alla odds så överlevde Sebastian. |
|||||
Och när han på den tredje dagens morgon, matt, svag och mycket blek om nosen, på skakiga, stela men egna ben själv kunde gå ut, så försökte han ändå göra det med en stolt akitahanes fulla pondus. |
|
|||||
| En hudspecialist slog fast utifrån Sebastians biopsier och journaler att han mycket riktigt hade haft ett utbrott av SA. Möjligt att det redan av erlichiosen belastade immunförsvaret helt gick överstyr av Ivomec-behandlingen och därmed löste ut den autoimmuna hjärnhinneinflammationen, möjligt att den hade följt på SA:n oavsett. Sebastians SA var iallafall annorlunda mot Idas. Han fick aldrig några nya utbrott. | ||||||
maj 1999 till januari 2000 |
||||||
   |
||||||
Intressant är också att trots att det är dokumenterat att hårsäckarna på Sebastians lår var permanent förstörda så hade han två år senare ändå full päls över hela benet igen. |
||||||
    |
||||||
|
Helt utan men klarade han sig trots allt inte. Han fick svagt förstorade pupiller och en sköldkörtelrubbning (autoimmun hypothyroidism) som han kom att medicineras för livet ut, men ingetdera påverkade hans livskvalitet. |
|||||
|
||||||
 |
Sebastian inte bara överlevde den här perioden, han gjorde sitt bästa för att njuta fullt ut av resten av sina ytterligare nio år. |
|||||
 |
||||||
|
||||||
