Talgkörtel adenit eller Sebacious adenit

 






  
Några bilder rollar om du
för musen över dem. 		  Före och efter SA
     
Om SA










 Talgkörteladenit, också kallat Sebacious adenit (SA) är en autoimmun sjukdom. Kroppen förstör sina egna talgkörtlar med svåra konsekvenser för hud och päls. Sjukdomen är ärftlig och nedärvs autosomalt recessivt, dvs båda föräldrarna har anlaget eller är sjuka. SA förekommer hos flera raser, men speciellt utsatta är Akita, American Akita, Pudel, Viszla, Samojed och Hovawart. Utöver detta är just Akitan dessutom väldigt känslig för sekundära infektioner med besvärande klåda vilket försvårar sjukdomstillståndet. Ofta visar sig de första symptomen vid två års ålder, men exempel finns från ett år upp till nio års ålder. Sjukdomens utveckling är mycket individuell. Vissa hundar får aldrig mer än en periodvis svag utfällning av pälsen på enstaka ställen, gärna pannan, andra kan förlora all päls på ett par månader, ytterligare några kan gradvis bli sämre över många år.

Dr Ina Pfeiffer har i sin senaste forskning om SA vid Göttingen Universitet dokumenterat ärftlighetsgången och en tydlig förändring av blodsbilden på sjuka Akitor, men man kan ännu inte förklara varför talgkörtlarna angrips. Klart är att man inte har kunnat påvisa faktorer som miljö, bakterier eller virus som en trigger för SA, men däremot att stress ibland kan utlösa sjukdomen. Läs mer här om Dr Ina Pfeiffers resultat.
   
Idas SA
Ida är den första hund jag har träffat som har haft en lika funktionsduglig päls som Hulda. Med exakt lagom längd på täckhåren och dubbel underull var hon skyddad i alla lägen. Precis som Huldas päls skötte sig Idas helt själv, med en naturligt anpassad infettning genom fodret som gjorde att den alltid var välskött - trots att jag aldrig gjorde någonting med den, varken badade eller borstade henne. Blev hon smutsig, och det här är ju en pigg och levnadsglad hund, föll all lort av henne så fort det torkade.
mars 2002
ida
april 2002 När Ida var nästan två och ett halvt år gammal fick hon på senvåren en lite annorlunda fällning. Den började på hennes panna och klättrade ut mot öronkanterna och gick sedan helt tillbaka. Hon fällde både ull och täckhår.           
maj 2002
ida
  Den päls som växte ut var lite oljigare än den tidigare, fortfarande med viss underull, men man kunde tydligt se att något förändrats.
juni 2002          
  Jag började grunna på om det kunde vara SA och övertalade en veterinär att ta ett par biopsier. De var negativa. Däremot visade blodprov på sköldkörtelfel och svår allergi.
juli 2002          
  Allt eftersom började hon mer stadigt att fälla täckhår på alla varma ställen på kroppen; först på insidan av benen och under buken, sedan skuldror och ben och så alltmer över hela kroppen. Nu uteblev återväxten av hårstrån och det började uppstå små skorviga sår som ganska snart blev infekterade. Hon magrade systematiskt av.
aug 2003
 
 
Så småningom var all päls fördärvad. Under en svår tid var hon i princip en nakenhund, som om någon ryckt av henne all päls och bara lämnat kvar några tussar lite här och var.

Jag sökte upp en av Sveriges duktigare hudspecialister, Helene Raue. Hon konstaterade att diagnoserna om allergi och hyperthyroid stod sig, och med nya biopsier kunde hon dessutom bekräfta det som var uppenbart; Ida hade SA.
   
nov 2003
SA
 
Sköldkörtelfelet behandlades med Levaxin. En hypersensibilisering för allergin misslyckades. Mot SA:n provade vi att behandla med A-vitamin, cyclosporin, antibiotika och bad i olika preparat med en viss tillfällig framgång. Värst plågades Ida av de envist återkommande stafilycoccer-infektionerna. Vi var ganska nöjda med Mikael Rampaks oljebehandling men hon frös sanslöst av alla bad, trots mängder av handdukar och hårfön.
dec 2003          
 
Veterinärerna på Bruksgården hjälpte mig att sända biopsier till Dr Ina Pfeiffers forskningsprojekt. Idag behöver projektet inte längre biopsier utan istället enkla blodprov. Har du möjlighet så läs mer om det här.
vår 2004          
vinter 2005          
april 2006 SA
Min olivolje-behandling Sedan mer än fyra år tillbaka har vi slutat med i stort sett all medicinsk behandling av SA:n. Istället oljar jag in Ida med olivolja med jämna mellanrum. Vi sköljer inte av det alls, som Mikael Rampak gör, utan olivoljan får istället dra tills huden och pälsen helt har absorberat den. Det tar ungefär ett dygn och under den tiden har Ida ett tätt täcke på sig. I och med det här sättet att marinera henne slipper Ida att bli så fasansfullt kall av baden. Hon har nu möjlighet att hålla huden hel och ren, på ett liknande sätt som förr; smutsen trillar av när den torkar, och hon har en helt annan motståndskraft mot infektioner än förr. Hela kroppen är täckt med täckhår, ibland nästan tätt, så hon är numera min lilla strävhåriga Akita. Hon har inte haft någon hudinfektion på ett par år. Enda nackdelen med den här oljekuren är att de andra hundarna blir väldigt intresserade av den marinerade Ida några timmar.
 
Lottes SA-behandling
  Idag mår Ida rätt bra. Hon har en anständig vikt och rätt lite problem med huden och pälsen. Hennes sköldkörtelfel medicineras så den märks inte av. SA-utbrotten följer när hennes allergi belastar systemet, som vid pollen-säsongen, men de går ganska väl att parera med oljeinpackningar.
 
  Ett av symptomen på SA är att hundarna stinker som våta yllesockar. Ida luktar gott idag. Hon har en svagt nötaktigt doft och det eftersom den försvunna underullen inte kapslar in hudlukten som förr.
2008
  Ida lever som förr, med ett par undantag. Hon tål kyla dåligt och väta ännu sämre. Men en bra skyddsrock fixar det mesta. Och hon är precis lika rolig nu som före hon blev sjuk. Och - om möjligt - en ännu större opportunist.
   
2009