Redwitch Strike a Pose

                                                                                    - och det gjorde han!


  Giddy kommer ursprungligen från domaren och Akitauppfödaren Tracy Morgan i England. Han lånades ut till Sverige för att meriteras på svenska utställningar och för att vara stödhund åt sin nya svenska familjs handikappade pojke. Giddy med sitt tålmodiga och snälla temperament lämpade sig utmärkt för en sådan uppgift.

Verkligheten blev nu en helt annan.		  
 
 
  När vi kopplades in av de lokala myndigheterna en regnig och kall januaridag 2005 var Giddys tillstånd akut. Han stod då övergiven i en eländig hundgård i sitt eget träck, utan mat och vatten, tillsammans med ett tjugotal andra hundar, Akitor och S:t Bernhard. I den miljön hade han bott i sedan han kom till Sverige sju år tidigare. Situationen hade försämrats ytterligare det sista året när kennelägaren hade gått under jorden för myndigheterna.

I samma bur som Giddy stod också en dotter till honom och tryckte mot nätet, utom sig av ångest. Giddy verkade helt apatisk och nästan blind för sin omgivning. Stanken var obeskrivlig och framförallt akitorna klättrade på stängsel och ruttna trädelar för att undvika att trampa i smutsen. 		 
 
  Av samtliga de övergivna hundarna var Giddy och hans dotter Wilma, tveklöst de i sämst skick. De var tydligt magrare, om inte sårigare eller smutsigare, än övriga hundar. Varför kan man bara spekulera om. Men, den man som skulle ha sett till att ge hundarna mat och vatten, varnade mig med eftertryck upprepat antal gånger om Giddys aggressivitet, inte minst mot barn. Att jag skulle tänka mig noga för om jag verkligen ville ta ansvar för en sådan hund - för min 3-månader gamla dotters skull. Det här var något som intygades senare även av veterinärer och klinikpersonal som varit i kontakt med honom om att Giddy hade förvandlats till en sällsynt argsint och opålitlig hund.

Nu tvärvägrade jag ändå att åka därifrån utan Giddy och till sist fick jag äntligen öppna grinden också till hans och Wilmas hundgård och kunde bjuda honom och hans dotter att lämna stället. Precis som samtliga de andra hundarna vi fick möjlighet att ta med därifrån så följde både Giddy och Wilma mer än villigt mig bort från sitt fängelse. Någon opålitlighet märktes inte alls av och Giddy, som uppenbart hade mycket ont i en höft, lät mig trots det lyfta upp honom i bilen utan ett ljud.		  
 
 
  De första dagarna hos oss fick de bara vila, äta och dricka ifred och ligga torrt och varmt. Båda var enbart skinn och ben och obeskrivligt smutsiga. Giddys päls var så ihopkletad att man kunde se oskyddad hud på rygg, skuldror, kors och buk. De hade kroniska sår på öron, nos, ben, svans och tassar. Wilma var otroligt kontaktsökande. Hon ville ständigt vara i famnen på oss och hysteriskt försäkra oss om att hon skulle vara tillags. Hon var tydligt strykrädd.

Giddy å andra sidan hade dragit sig in i sig själv och bekräftade inte någon, såg knappt ens Wilma annat än när hon direkt klättrade på honom för att få en reaktion. Han tillät mig dock att undersöka och tvätta hans sår, och kunde vid ett par tillfällen till och med nudda mig med nosen i förbifarten, men hela tiden utan att titta på mig.		  
  Så småningom började jag det mödosamma arbetet med att få dem rena. Giddys päls är av bättre längd och kvalitet än Wilmas, men var så misskött och inkletad med smuts och avföring att när jag började skölja den så lossnade stora centimetertjocka sjok. Under fanns en eländigt mager hanhund med täckhår, men partivis helt utan underull. Han vägde då 33 kg, mot sina mer normala 50 kg ett år senare. Wilma har lagt på sig 13 kg, från 23 till 36 kg. Jag har aldrig sett två så magra Akitor i mitt liv.  
  Wilmas päls är kortare än Giddys så henne gällde det bara att tvätta tillräckligt många gånger så dök en liten kär men väldigt utmärglad dunboll ut bland lakanen. Under tvättandet visade det sig att tätt runt halsen på Wilma fanns en gammal rostig kedja. Det gick inte att få den över huvudet på henne utan vi tvingades till sist klippa av den med bultsax. Det fanns inte mycket kvar av hennes svans heller - hela fanan var borta och huden småsårig och irriterad.  
  Tredje gången jag tvättade och torkade Giddy hände något. När jag var nästan klar med handduken var han plötsligt närvarande. Han - Redwitch Strike a Pose - var där. För första gången sedan de kom till oss lyfte han sin svans och knorrade till den över ryggen, liksom på försök.
Därefter vände han långsamt sitt stora huvud mot mig och mötte lugnt och stadigt min blick. 		 
 
 
  I det långa ögonblicket avgjordes allt. Jag fick SE honom och han såg lika rakt in i mig och i den stunden fann vi varandra. Efter det har Giddy varit mig lika kär som mina egna Akitor, och han har uppfört sig som om han alltid har känt mig och litar helt på mig. Jag vet inte en snällare varelse än Giddy, det skulle i så fall vara Hulda. Giddy är vänlig mot alla, ljuvlig mot Minn och helt underbar mot mig.

Vi har varit på många besök hos flera veterinärer och specialister för att få hjälp med Giddy och Wilmas rehabilitering. Vi har också varit i skogen tillsammans, i stan, hemma hos nära vänner. Inte en enda gång har Giddy visat den minsta tendens att vilja freda sig, han har inte ens varit lite bufflig, utan har uppfört sig som den värdiga gentleman han är. Precis som mina andra hundar har han lugnt accepterat all form av undersökning, behandling och hantering därför att jag har varit med och gått i god för det. Det är i mina ögon ett utmärkt exempel på en Akitas lojalitet, ett ansvar man bara ödmjukt kan ta emot om det erbjuds en och som i allra högsta grad förpliktigar. 		 
 
 
  Giddys bett har varit en liten källa till bekymmer för honom. Kindtänderna är svårt nernötta och av hans fyra canis-tänder finns bara ruttna stumpar kvar. Den första tiden hade Giddy så pass ont i sin höft att han inte klarade av att lyfta sitt bakben utan kissade som en liten valp. Med smärtstillande, glucosamin och en långsam uppbyggnad av muskeltonus har hans rörlighet förbättrats till den grad att hältan idag sällan gör sig påmind annat än om det är mycket rått väder. Giddys röst är fördärvad, möjligen av att han ständigt har stått och skällt i sin bur på förra stället. Allt som hörs när han skäller är ett hest kraxande  
  Båda hundar åt i början precis vad som helst. Hittade de inget ätbart åt de vad som annars stod till buds; plast, trä, sågspån, tyg, stenar - allt, bara de kunde fylla mun och mage med någonting. Till skillnad från Giddy har Wilma aldrig riktigt kommit vidare från det här, och till trots att hon och hennes far har fått mat (extra näringsrik diet för väldigt sjuka och skadade hundar framtagen av djursjukhusets näringsexpert speciellt för deras behov) fem gånger per dag - och jag har aldrig någonsin missat ett enda mål - har Wilma aldrig lärt sig att lita på att mat faktiskt kommer att serveras. Hon har ständig ångest över att bli utan mat, på gränsen till panik.  
  Wilma var inte rumsren när hon kom, hade ingen koppelvana alls och verkade knappt ha sett något annat än insidan av en hundgård. Det mesta verkade helt obekant och obegripligt för henne. Hela första året svimmade hon varenda gång hon blev stressad och hon blev stressad av näst intill allting. Jag kunde inte möta någon människa på mina promenader med henne eftersom hon svimmade direkt hon skulle hälsa på personen - för att sedan vakna till igen bara för att svimma på nytt när hon skulle försöka hälsa igen. Synnerligen långsamt har vi dock lyckats att öka hennes tolerans för stimuli och hon har anpassat sig ganska väl till vardagliga situationer.  
  Wilma  
  Hon har fortfarande inte hittat någon riktig inre stabilitet och visar stora inlärningssvårigheter. Än idag kan hon överhuvudtaget inte alls använda sin näsa, varken att spåra eller att söka fram något, vilket jag aldrig har stött på hos en hund någonsin tidigare. Men hon har börjat att vakta sitt nya hem mot främlingar, vilket jag ser som ett uppmuntrande friskhetstecken på ett gradvis växande självförtroende.  
  Wilma en så trevlig och rar liten tik. Mitt bestämda intryck av henne är att hon i grunden är en väldigt sund hund - det är inte omöjligt att det har gjort att hon egentligen har klarat sig genom sin uppväxt ganska väl. Men så har hon också haft sin fars stöd. Han är hennes stadiga klippa och tröst i alla lägen. Inte för att Giddy är ett dugg mindre beroende av Wilma. De är otroligt bundna till varandra.  
  Idag har de anpassat sig till ett lugnt och stillsamt familjeliv i sitt nya hem. Trots flera års kontinuerlig rehabilitering är det uppenbart att de fortfarande har men av åren på den där kenneln. Tvärtemot de flesta akitor blir de till exempel märkbart stressade av vinterkyla och vill inte bli lämnade ute om det är kallt och rått. Men mer framträdande är den enorma förändring till det positiva som de har genomgått - inte minst Giddy.  
  Så stark och stolt han än är kan han ändå, trots sin pondus och ålderns stora självsäkerhet, inte motstå en lekinvit. De hyss han och hans dotter har hittat på går inte av för hackor. Giddy är onekligen the Giddy one - och påhittig därtill.  
 
Wilma på sin favoritplats: hustaket.
  
  Precis som Sebastian är Giddy klart mammas pojke, men å andra sidan finns det ingen som kramar som Wilma.
 
Det här är två otroligt kära hundar!