Frasse

och jag har känt varandra i många år nu. Ändå förvånar han mig fortfarande. I takt med omskolningen till Akademisk ridkonst har han ändrat sig radikalt och vår relation är nu helt annorlunda mot när vi möttes första gången. Idag kan jag ibland ha lite svårt att se honom som det halvblod han är på papperet. Ännu mindre kan jag se sjukpensionären i honom längre, även om vi båda faktiskt är det.

Frasse är en väldigt rar häst. Han har stark integritet, men är också en arbetsnarkoman. Med stor sannolikhet hade det inte blivit någonting av varken Frasse eller mig om vi hade fortsatt att försöka rida vanlig dressyr. Jag hade inte rett ut det, Frasses skador hade stått i vägen för honom och ingen av oss hade orkat. Men genom den akademiska ridkonsten har vi hittat en väg tillsammans. De otroligt korta passen, fem minuter per dag, efter en väldigt tydlig utbildningstrappa med enkla krav, har långsamt lett oss till en ridglädje jag aldrig har upplevt med någon annan häst.

Idag tränar vi inte så mycket som vi leker ihop en liten liten stund varje dag. Jag vet aldrig hur dagsformen är hos någon av oss, och planerar heller ingenting. Vi lever för dagen. Ibland är det inte ens lönt att sitta upp och försöka en gång. Vi gjorde vårt väpnarprov 2007 och arbetar stillsamt vidare på att lära oss grunderna i hantverket. Men ibland händer det att vi skapar en kort stunds magi ihop och då närmar vi oss konsten. Framförallt sedan Elise Nilsson lärde mig nyckeln till ridkonsten - att longera.

Det här är en häst som förtjänar djup respekt.

Och han kysser otroligt bra.