Utöver Bent Branderups texter finns det flera superba beskrivningar om Akademisk ridkonst att läsa; några som jag varmt rekommenderar har jag länkat till. Men "Dressyr för hästens skull och inte hästen för dressyrens skull" känns som en ypperlig sammanfattning.

Ett tydligt mål är att hästen ska lära sig att bära sig själv och sin ryttare i rörelse. Hästen lär sig dessutom att samtidigt också ständigt följa ryttarens tyngdpunkt. Lugnt och metodiskt jobbas hästen mjuk och stark i kroppen efter en logisk utbildningstrappa, först från marken och så småningom också från ryggen.

För mig är Akademisk ridkonst inte minst ett ställningstagande om vilken kommunikation och relation man vill ha till sin häst. Ju mer jag lär mig att förstå vad de säger till mig desto mer har jag tvingats att ta itu med mig själv och min personliga utveckling för att kunna bli en bättre hästmänniska. Synnerligen nyttigt, och gör en definitivt mer ödmjuk.

Flera hästmänniskor runt omkring mig har reagerat över att man inom den här ridningen inte tävlar. Men det blir så ointressant att mäta sig med andra när var och en följer sin och sin hästs egen utveckling. Istället för konkurrens skapas en väldig nyfikenhet kring hur andra ekipage löser sina utmaningar.

   Men främst är Akademisk ridkonst ren ridglädje!